It feels strange to have two novels published at the same time, but at two ends of the earth.
‘The Blackbird Sings at Dusk’ was published in New Zealand 5 May and is now No. 2 on the chart for New Zealand fiction:
And at the same time ‘A sister in my house’ was published in Sweden and is presently No. 4:
So, finally, the Swedish edition of my new novel, The Blackbird Sings at Dusk, in Swedish, I skymningen sjunger koltrasten is ready for release. The date is 24 September. For enquiries regarding release in other languages, please contact my agent, Jonas Axelsson, at Partners in Stories.
Here is a short exerpt:
’Den där ensamma lilla fågeln. I den där iskalla snön. Man undrar ju om den alls ska klara sig.’ Otto tystnade. ’Det här är …det här är helt enkelt det bästa du någonsin gjort, Elias. Och till och med jag tycker att jag kan förstå vad det handlar om. Man ser precis hur allting balanserar på gränsen, är så skört. Faktum är att jag tycker jag ser hur bilderna rör sig. Det är … ja, det är helt enkelt enastående. Men, också som du säger, så väldigt … Ja, det är omöjligt att säga hur det kommer att sluta. Det kan tippa över åt vilket håll som helst. Och det känns som man inte kan vänta tills man får veta. Och samtidigt är det som om man egentligen inte vill veta. Det känns på något sätt ödesmättat. Om du kan förstå vad det är jag försöker säga. Den där lilla fågeln i blötsnön är så trasig. Det finns nästan inget liv alls i den. Men sen … ja, sen ser man ju att den ändå vill leva. Och på samma gång längtar efter att få ge efter. Och du får en att förstå vilken oerhörd kamp det är.’
‘That lonely little bird. In that icy cold snow. Makes you wonder if it will survive.’ He fell silent. ‘This … this is simply the best work you have ever done, Elias. And even I can understand what it is about, I think. You can see how everything is balancing on the edge, so very fragile. Actually, it is as if I can see the images move. It is …well, it is simply astonishing. But, also, as you said, so very … Well, it’s impossible to tell how it will end. It can go either way. And it feels like you can’t wait to know. And yet, at the same time you somehow don’t want to know. It feels fateful, somehow. If you can understand what it is I am trying to say. That little bird on the wet snow, so completely broken. There is hardly any life in it at all. But then … well, then you understand that is has a will to live. But also a longing to give in. And you make us understand the formidable fight that it faces.’
Blackbird II 1970-1 by Colin Self born 1941
Now that I am in the last stages of editing the Swedish version of my new novel, I skymingen sjunger koltrasten (The Blackbird Sings at Dusk), I go back through the many versions, and I am astonished to realise how long and painful the journey has been. Years of starting and stopping, meandering off into dead ends. But always somehow returning. And here we are, at the end of the journey. Or rather, perhaps it is now that the journey begins. I am not sure how I feel. Somehow, writing this one has been so different from working with the other three. Or perhaps I have just forgotten, the way you do with child births. But I do feel particularly vulnerable letting this one leave. Letting The Woman in Green fade away, and allow the blackbird to take to the sky. But it is time.
Brombergs, ISBN9789173376211, September 2014